Dag 6

Onsdag den 8 juni

Ingen vill åka hem. Men vi måste. Frukostbuffén är den bästa hittills och vi tar motvilligt farväl av Ohrid. Maria fotograferar och smiter iväg med Liljiana för att köpa en fotbollströja till Fabians lillebror via en frukt och grönsaksmarknad där hon köper frukt och kakor till oss alla. Vi kramar om Liljiana och så åker vi. På bussen sover alla igen och missar ånyo de praktfulla vyerna när vi klättrar över bergen på slingriga vägar tillbaka till Skopje. Vi åker till ambassaden och hämtar alla instrument samt tackar och säger adjö till våra nya vänner. Det känns lite märkligt att stiga in i våningshuset i centrala Skopje där Sverige och Norge har sina ambassader i samma trappuppgång. Milka har ordnat lunchmackor till alla men glömt att Astrid är glutenallergiker. Vi får rusa ut till en liten lunchrestaurang tvärs över gatan och ordna gratinerad broccoli åt henne. Både Lars och Niklas håller tacktal till oss alla och och alla barn får av Lars varsin pin med svenska/makedonska flaggan på. Så säger vi hej då till Milka, Josef, Jovan och Helena från musikskolan i Skopje och så bär det av till flygplatsen. Där gör vi alla av med våra sista dinarer i den lilla flygplatsshoppen. Visste ni förresten att Skopjes flygplats heter Alexander the Great?

Vi kör samma rutt som på ditvägen, via Budapest, men den här gången tycks det gå mycket fortare. När vi kommer fram till Arlanda på onsdagskvällen, står ivriga mammor och pappor och väntar utanför bagageutlämningen. Och så skiljs alla åt, niorna som inte är nior mer. Det är sorgligt!

Vi har varit på en underbar klassresa tillsammans till Makedonien! Stort tack till Lars och hans familj och stab som så vänligt ställt upp med att organisera allting i Makedonien, från resebiljetter till maträtter. Men mest av allt har det varit ert jobb, alla ni i underbara ungar i klass 9. Det är ni som gjort den här resan möjlig, främst tack vare ert musicerande, men glöm inte heller julbasaren och alla kokosbollar som ni har sålt.

Martin frågade mig en gång under resan vad det var jag skrev i min lilla bok hela tiden. Här har du svaret - om än något redigerat!
Tack till er alla och lycka till nu på gymnasiet!

Bilderna är tagna av Maria Ekdahl Filipsson, Mikaela Kindblom och Matilda Fredholm.

Dag 5

Tisdag den 7 juni
Tidigt på tisdag morgon är vi på bussen igen, denna gång på väg mot sjön Ohrid som ligger belägen uppe i bergen, vid staden som också heter Ohrid. Vår guide heter Liljiana, som arbetar tillsammans med Lars på ambassaden, och hon berättar för oss om städer och byar som vi åker förbi, om bergskedjan som klättrar bakom Skopje och dess högsta berg som är över tre tusen meter högt och gränsar till grannlandet Kosovo. Sjön Ohrid är en av Europas djupaste sjöar och i sjön finns en mycket unik flora och fauna med växter och djur som inte finns någon annanstans... 

Medan Liljiana berättar far vi förbi städer med moskéer, nybyggda flerfamiljshus, fält med majs, solrosor, tomater, en strutsfarm, lysande röd vallmo och en by med både moské och ortodox kyrka... Niorna sover. Maria fotograferar medan vi andlöst betraktar de branta bergsvägarna och molnen som ligger som mjuka slöjor runt de lummiga bergstopparna.
När vi kommer fram till hotellet i Ohrid är det full fart igen. Hotellet är ett riktigt flott strandhotell och hela staden med sina alléer och serveringar, sina turiststråk och den gamla staden påminner inte så lite om den franska rivieran. Fast här är det inte ett hav som ligger framför oss, utan en enorm sjö - och på den mörka andra sidan där inga ljus lyser, ligger Albanien. 

Efter incheckningen åker vi vidare till en liten by med en restaurang precis vid strandkanten av Ohrid. Där är vattnet varmt och det är härligt att bada. Försten i är Sebastian, Victoria och Valdemar. Vi äter en grönsaksgryta och vi får fisk - en slags mal som är typisk för Ohrid. Denna magiska utflykt som det gärna kunde ha blivit fler av (om vi hade haft mer tid och pengar) avslutas med att de som vill får bege sig kort ut på sjön i en roddbåt tillsammans med en av killarna från restaurangen. Det ser ut som en dröm när båten glider fram på det silvriga vattnet - och niorna med sina solglasögon och solhattar och blixtrande kameror.

Tillbaka på hotellet föreslår Liljiana oss alla en guidad rundvandring runt Ohrid, men niorna vill fira sista natten i Makedonien på egen hand. Niklas, Darren, Maria och jag beslutar att var och en får 330 dinarer var till middag och så låter vi niorna smita iväg. Staden är inte större än att vi under kvällens lopp flera gånger stöter på små grupper av glada nior som ätit pizza, köpt glass eller shoppat. Det blir bara Maria och jag som följer med Liljiana på en härlig promenad i en stad som hon uppenbart älskar. 

Vi går upp till den vackra kyrkan St. Jovan Kaneo som överblickar staden och förekommer i den makedoniska filmen "Innan regnet faller" - som jag minns att jag såg i början av 90-talet. Jag köper ohrid-pärlor och honung. Maria köper en vacker väska som enligt butiksägarinnan är hundra år gammal. Vi äter nyrostade jordnötter under ett tretusenårigt träd, och vi avslutar kvällen ute på hotellets terrass tillsammans med niorna som kommer och går i olika konstellationer.

Dag 4

Måndag den 6 juni
Idag är det Sveriges nationaldag och Lilla Akademiens nior ska spela på ambassadörens mottagning på residenset. Dels ska niorna framföra de stycken som de spelade på avslutningskonserten i Stockholm på Capitol den 29 maj, dels ska de spela det stycke som de själva varit med om att komponera under ledning av Niklas Breman, döpt till "Finalissimo". Många är oroliga för hur det ska gå - vem har hunnit öva under de senaste dagarna? 

På förmiddagen går Maria och jag och letar efter en bankomat för att fylla på förrådet av dinarer - det är inte överallt det funkar att betala med kort eller i euro. Sedan irrar vi runt i Skopje på jakt efter frimärken och så fastnar vi i en stor mattaffär... Vi träffar klassen och Milka på en restaurang i centrum, i närheten av den svenska ambassaden, och får köttsoppa eller tonfisksallad till lunch - som fräsch omväxling efter alla köttgrytor. Under eftermiddagen ska alla få gå till musikskolan och repetera och sedan gäller det att byta om till konsertkläderna. Det visar sig att flera av niorna har fel eller inga konsertkläder med sig - uppgifterna har tydligen varit luddiga från reseplanergruppen - och flera av tjejerna rusar iväg till Vero för att köpa en ny klänning. Bela beslutar sig för att spela i gröna byxor ändå.

På residenset råder kaos, eller så är det bara premiärnerver hos alla. Lars och Niklas styr och ställer. Men när allt är klart kan Lars ta emot gästerna tillsammans med sin fru Helena och en violintrio bestående av Maya, Felicia I och Josefin. Snart är den vackra trädgården fylld av gäster från världens alla håll och kanter som lyssnar på de musicerande niorna på terrassen framför poolen. Lars håller sedan ett inspirerat tal som får alla att känna sig välkomna och så dirigerar Niklas alla niorna när de allra sista gången spelar "Finalissimo". Det är ett stort ögonblick, och lite sorgligt också. När Milkas man Josef lite senare bjuder upp hela klassen på en traditionell makedonisk långdans har den eventuella melankolin bytts ut mot uppsluppenhet. Och kvällen avslutas under mycket stoj och glam med ett sent bad i poolen. 

Dag 3

Söndag den 5 juni
Idag väntar vår egen buss på oss utanför vandrarhemmet för att ta oss på en tur upp i bergen ovanför Skopje, till ett medeltida kloster, Sankt Pantelejmon från 1100-talet. I Makedonien ligger kyrkorna tätt och dessutom sticker minareter upp lite varstans och påminner om de muslimska albanernas närvaro. Efter cirka en halvtimmes bussfärd når vi toppen på berget Vodna, med en hisnande utsikt över den omkringliggande trakten. Här är det försommar och allt är ännu grönt, blommorna står i sin prakt och luften färgas av många ljuvliga dofter. 

Med oss på turen har vi Milka och hennes man Josef, som båda två jobbar för ambassaden. Josef och Milka berättar för oss om Sankt Pantelejmon och dess berömda fresker och om jordbävningen på 1500-talet som fick kupolen att rasa in. Man får inte fotografera i kyrkan, men Maria råkar göra det ändå. Utanför den imponerande kyrkan finns det en liten valp som gärna vill vara med på bild.

När vi ska ta bussen nerför berget har det plötsligt blivit världens trafikstockning. Det visar sig att en ny linbana till bergets topp invigs idag och berget formligen kryllar av helglediga makedonier och turister, precis som vi. Vår buss kan inte komma fram och en privatbil parkerar till och med helt sonika framför oss. Vi rör ju oss inte ur fläcken! Det slutar med att vi får ta taxi - 10 stycken - till vårt nästa utflyktsmål: nationalparken Matka. 

När vi äntligen kommer till Matka, och tar plats på den uteservering där vi ska äta lunch - allt enligt Milkas omsorgsfulla planering - inser vi att platsen är helt magisk. I nationalparken bor vargar, björnar, gamar och  många andra vilda djur och i dess mitt ligger en konstgjord sjö, som kom till då den stora dammen byggdes i början av 1900-talet. Efter lunchen stiger vi ner i ett gäng båtar, instoppade i brandgula flytvästar, och färdas långsamt fram på den ljusgröna sjön, färgad av sin rika växtlighet och inramad av himmelshöga berg. 

Vi är på väg till en kalkstensgrotta och där får vi se de märkliga droppstensformade stenarna som liknar vispad grädde, eller kanske snarare en enorm marängsmet. En koloni fladdermöss låter sig inte störas av ett trettiotal glada och nyfikna ungdomar och längst in i grottan finns en sjö - likt den hemliga sjön i en skräckfilm. Det här var höjdpunkten på resan, likt ett landskap ur filmen Avatar, säger flera av oss. Milka, som säkert har varit här många gånger, ler. 

När vi senare trötta och lyckliga återvänder till vandrarhemmet efter ännu en lång och händelserik dag, går de sista makedonierna till valurnorna. Dagen därpå är det lugnt i Skopje. Den sittande regeringen får vara kvar - mot löfte om att släppa in fler av minoritetspartierna. På natten arbetar Niklas och Darren vidare med sitt bildspel om niorna som de ska visa på niornas lunch på avslutningen.

Dag 2

Lördag den 4 juni
Det är frukost på restaurangen intill vandrarhemmet mellan 7 och 9. Egentligen är frukosten till tio, men reseledare Darren vet av erfarenhet att man inte får upp alla i tid om man inte ställer fram klockan lite. Vi vuxna suckar över kaffet som smakar illa men Darren och Niklas kommer snart på att man kan beställa jättegott kaffe vid sidan om frukostmenyn. 

 Klockan tio ska vi få en guidad tur genom Skopje med ambassadören och hans två livvakter, Nemed och Mentor. De hjälper oss att gå över gatorna, växla pengar, pruta i affärer och att inte gå vilse i den enorma marknaden. Lars berättar och pekar och trivs uppenbart med uppgiften att visa oss runt i den vackra och mycket brokiga staden som just nu genomgår en enorm byggboom. 1963 drabbades staden av en massiv jordbävning, och en del byggnader har inte återuppförts ordentligt sedan dess. Dessutom är det politiska val - i morgon på söndag faktiskt.

Vi landar på en mycket trevlig restaurang i gamla stan och pustar ut i skuggan, äter tomat och gurksallad - landets specialitet - och kebab av fårkött. Sedan släpper vi niorna loss för en stunds flanering i staden på egen hand. Många av oss gör fina fynd bland smycken, tyger och kryddor. En av oss hittar också en massa pengar på gatan. Men det visar sig vara en del av en lokal sed - att slänga sedlar på gatan utanför en nyöppnad butik. Det är klurigt svårt för flera av oss att betala med både euro och den makedoniska valutan som heter dinarer. Tur att Samuel kan räkna! 25 dinarer är lika med 4 kronor så fyra flaskor vatten för 100 dinarer är billigt...

 På eftermiddagen vandrar vi hem till vårt hotell. Många tar omvägen hem via det enorma hypermoderna köpcentret Vero som ligger granne med vandrarhemmet. Vår andra middag på restaurangen bredvid vandrarhemmet kostar 48 kronor per person inklusive en coca cola per person och vi vuxna parkerar oss i baren för att hålla koll på ungarna. I kväll får de lov att antingen gå till Vero eller till det intilliggande badet. I centrum får de inte vara eftersom där pågår en fotbollsfest med massor av influgna irländare som dricker öl på uteserveringarna. Det blir en lång varm kväll med mycket spring mellan rummen på hotellet, badet och Vero. Men alla är tillbaka på vandrarhemmet klockan tio.

Dag 1

Dagbok från Makedonien 3-8 juni 2011
Klass 9 från Lilla Akademien på klassresa

 

 
Fredag den 3 juni.
Äntligen! Årskurs 9 från Musikskolan Lilla Akademien ska på klassresa till Makedonien. 31 elever plus två lärare, Niklas Breman och Darren Troy, plus två mammor, Maria Ekdahl Filipson och undertecknad, Mikaela Fredholm Kindblom, ska åka till Makedoniens huvudstad Skopje via Budapest. Samling på Arlanda prick klockan 08.00. Nåde den som kommer försent! Först på plats: Darren Troy. Första elev på plats: Yuan-Min. Och ingen har glömt sitt instrument. Alla ska ju ta med sina instrument till Makedonien, utom pianisterna, gitarristerna och cellisterna och Sofia, som spelar slagverk.

Vi kommer fram till Skopje utan missöden. Budapest var otroligt vackert - från luften. Och vi fick mat på planet - eller åtminstone mackor - så jag och Maria slapp oroa oss för det. I Skopje väntar ambassadör Lars Wahlund med buss och egen limousine, som undertecknad och Niklas får åka med i till vandrarhemmet i Skopje. Det är varmt, spännande och landskapet är sagolikt. Väl framme i Skopje blir det incheckning två och två i de trevliga rummen på vårt vandrarhem. 

Sedan blir det en snabb middag med liten förvirring kring bordsvattnet (Går det att dricka? Nej, jo. Drick!)och så promenad genom den spännande staden i regnet, längs floden Vardar och över den praktfulla stenbron, till musikskolan Ilija Nikolovski-Luj i stadens centrum. Vi ska delta i en skolkonsert, och det visar sig bli en lång konsert, lika lång som skolkonserterna på Lilla Akademien. Här på Ilija Nikolovski-Loj går nära nog 2000 elever som alla har piano som första obligatoriska instrument, sedan kan de välja ett eget soloinstrument eller dansa balett. Vi får höra många temperamentsfulla pianister, en mycket virtuos ung man på ackordeon (dragspel), en ung dam som trollar fram en magisk "Claire de lune" på vibrafon, en baryton, en trumpetare, inga cellister alls men ett par violinster. Kitiara och Sofia från Lilla Akademien tar publiken med storm med sitt stycke "Caprice basque", och ser sedan klädsamt förvånade ut över applåderna. Matilda och Suhae spelar en stämningsfull "Waldesruhe" av Dvorak och Astrid, Linnea och Rebecka visar på elegant samspel med det svängiga stycket av Piazzolla. Sommarens örhänge är helt klart temat ur filmen "Merry Christmas Mr Lawrence" av japanen Sakamoto som Fred har valt, och som han spelar tillsammans med Johannes och Victoria. Alla nynnar vi på temat någon gång under resans gång.

 

När konserten är slut efter drygt tre timmar (puh!) är kvällen ingalunda slut. Då ska vi till residenset, alltså ambassadör Lars hem, och grilla och mingla. Det blir en glad och uppsluppen och plaskig avslutning på en mycket lång dag - med alla nior (nästan) i ambassadörens pool!